3.09.2004

På den frågan finns många svar.

1. Problemen som hänger ihop med kärnkraften har inte försvunnit någonstans efter riksdagens beslut, som avgjordes med jämna röster. Varför skulle vi sluta protestera mot kärnkraft?

2. Vi vill inte ha en femte kärnreaktor till Finland. Ännu mindre vill vi ha en sjätte reaktor, som kärnkraftentusiasterna redan börjat ta upp till diskussion.

3. Kärnkraften torpederar hela energipolitiken i Finland. Innan kärnkraftsbeslutet ägde rum uttryckte samhällets olika aktörer en gemensam oro för klimatförändringarna. Nu har den tunga industrin och en del andra politiska samfund börjat motsätta sig EU:s utsläppshandel, Kyotoavtalet och EU:s progressiva klimatpolitik. Ivern att befrämja produktionen av förnybar energi (speciellt vindkraft, som Finland har en väldig potential till), energieffektivitet och att motsätta sig användandet av stenkol har avtagit. Med andra ord har allt som miljöorganisationerna varnade om före kärnkraftsbeslutet blivit verklighet. Vi har fått nog av denna falska energipolitik!

4. Kärnkraftsindustrin såväl i Finland som utomlands strävar efter att göra Finland till ett modellexempel, som kan användas som hjälp i att sälja kärnkraft till andra västländer. Det beror på att Finland är det enda västerlandet där man bygger ny kärnkraft. För att befrämja den egna industribranschen informerar kärnkraftsindustrin gärna ensidigt om projektet utan att säga hela sanningen. Därför är det viktigt att kritikerna lyfter fram också andra aspekter av saken så att kärnkraft inte säljs med argument som täcker bara halva sanningen.

5. Innan den planerade femte reaktorn, det vill säga European Pressurized Reactor (EPR), är byggd och kan anslutas till elnätet behövs ännu
– Strålsäkerhetscentralens godkännande
– byggnadslov, som Finlands regering beviljat (beslutet om lovet kommer fattas långt utgående från Strålsäkerhetscentralens utlåtande)
– tillstånd för ibruktagande, som Finlands regering beviljat.

EPR-modellen har aldrig byggts förut. I praktiken är verket som kommer till Finland ett provexemplar av modellen.

Strålsäkerhetscentralen konstaterade i sin preliminära säkerhetsuppskattning att EPR ännu fordrar en hel del förändringar innan den uppfyller de finska kriterierna som ställs för nya kärnkraftverk. Senare konstaterade Strålsäkerhetscentralen att alla förändringar inte kommer att vara lätta. Det återstår att se om EPR någonsin kan bevisligt uppfylla de krav som ställs i Finland för nya kärnkraftverk, speciellt med tanke på att de gjordes strängare efter terrordådet den 11 september.

Det mest oroväckande är att såväl Strålsäkerhetscentralen som Finlands regering i praktiken fungerar som gummistämplar. De förberedande arbetena (markförbättring) är redan i full gång i Olkiluoto och till råga på allt har tillverkningen av tryckbehållaren redan påbörjats i Mitsubishis fabrik i Japan innan varken kärnkraftverket i sin helhet eller tryckbehållaren har Strålsäkerhetscentralens godkännande (Nucleonics Week, Volume 45, Number 20, 13 May 2004). En så stor ekonomisk risk skulle knappast ha tagits om man inte ansåg att godkännandet och byggnadslovet är självklarheter.
Det är oroväckande att “utomstående” inte har möjlighet att lägga sig i processen genom officiella processer. Om någon annan aktör än Strålsäkerhetscentralen konstaterar att det inte finns tillräckligt med bevis för att EPR uppfyller Finlands säkerhetskrav har den ingen möjlighet att ingripa. Olika parter fick ge sitt utlåtande i saken i det skedet när man redan visste om EPR:s brister. Däremot kommer andra parters åsikter inte att tillfrågas när det är klart hur den EPR sist och slutligen ser ut som man ansöker om tillstånd för av statsrådet.

Greenpeace och Finlands Naturskyddsförbund utarbetade ett utlåtande till byggnadslovet. Den finns på Handels- och industriministeriets webbsidor. I utlåtandet behandlas också några av EPR:s brister. Strålsäkerhetscentralen gav ett erkännande till utlåtandet i Rundradions program Pallo hallussa den 30.5.2004 på följande sätt: “Petteri Tiippana tackar Greenpeace för att ha lagt märke till precis samma säkerhetsfrågor som Strålsäkerhetscentralen och konstaterar att organisationen helt tydligt har sakkunskap i de här frågorna”.